Igår följde jag med mor och far till grannkommunen för att lämna in mammas bil på service, lämna in pappa på Sunderbyn för servi… eeeh, för att träffa en doktor och sen for vi till Storheden för lite “shopping”.
Det började med att jag vaknade före klockan och inte kunde somna om alls, redan då förstod jag att dagen skulle bli upp och ner på något vis.
Det första som ställdes på ända efter det var att pappans behandling eventuellt kommer att avbrytas. Hans kropp orkar inte med riktigt och läkarna är nervösa över det hjärtproblem som uppstod. Den behandling han skulle in på den åttonde är inställd.
Nu återstår alltså konsultation med hjärtläkaren, magnetröntgen för att se över hur lymfomet påverkats hittills och sedan ska det funderas över hur det hela ska bli.
Det känns både positivt och negativt… Om de avbryter behandlingen betyder det ju att lymfomet gått tillbaka så pass att han inte behöver mera behandling(just nu) och han kommer att återhämta sig väldigt mycket snabbare än beräknat. Men det betyder kanske också att de inte får bukt med lymfomet så mycket som de skulle ha fått med en fullföljd behandling.
Vi vet ju alla att de aldrig kan säga orden “Nu är du frisk” gällande detta, det är obotligt, men det känns som om han kunde ha blivit nästan frisk med fulla behandlingen så jag är väldigt kluven till vad jag ska känna inför detta.
Pappa själv är glad över beskedet, han hoppas av hela sitt hjärta att de kommer att avbryta behandlingen så han slipper Umeå och får börja piggna på sig lite. Och detta besked var nog det som ställde nästa sak på ända 
Pappa var nämligen extremt aktiv igår. Han följde med in på alla affärer utan klagomål och han bar kassar och grejade för fulla muggar. Lite skillnad mot hur han var för bara några dagar sedan då han blev tvungen att vila bara efter att ha hämtat posten.
Jag antar att han på något vis fick mera ork och lust till allt iom att han ser slutet på allt detta inom räckhåll. Hoppas att han inte blir jättebesviken om det blir att han får fortsätta behandlingen bara.
Senare när vi skulle hämta mammas bil från Mazda så blev det knasigt en tredje gång. När vi skulle rulla iväg så rörde sig inte bilen en millimeter. Väldigt märkligt, här lämnar man in en fullt fungerande bil på service och när man ska hämta den tar man sig inte ens iväg från parkeringen?
Det blev snabbt klart att bromsarna hade frusit eftersom den stått inne och tinat och sedan ställts ut med handbromsen åtdragen i kylan. Stort pådrag blev det, en av servicekillarna for som en skållad råtta in och ut ur bilen en stund. Han försökte liksom “köra loss” det hela men det var lönlöst så tillslut kom han med den briljanta idéen att spola varmt vatten på hjulen.
Vad händer med varmt vatten sen då? Jo, det fryser. Vi fick alltså sitta och använda handbromsen från och till hela vägen hem för att värma upp bromsskivorna så vattnet torkade bort. Jag tror inte att medtrafikanterna på 97:an var så jätteimpade av det…
Dagens roligaste var iaf när jag kom hem sent om sider och P helt ur det blå utbrister “Fy fan vad jobbigt det kommer att bli att byta blöjor dagarna i ända snart!” med världens mest plågade tonfall och ansiktsuttryck.
Jo, det är jobbigt med barn ibland, kom han på det precis nyss eller?
Usch… förstår att det känns jättejobbigt och kluvet med din pappa. Hoppas de kommer fram till någon rimligt bra lösning trots allt.