Ringde BM för att få svar på de prover som togs i torsdags. Det visade sig att min enorma trötthet inte beror på blodvärdet iaf, för det låg på 145. Fortfarande skyhögt alltså.
De andra proverna som var en uppföljning på hur jag reagerar på blodförtunnande visade också ett bra resultat tydligen så det är bara att fortsätta sticka sig i magen var eviga dag.
Vi spekulerade lite om vad min trötthet beror på och kom fram till att det måste vara en kombination av hormoner, allt jag har att fundera på angående pappa och att jag kräks så mycket. BM menade att jag helt enkelt får sova så mycket jag behöver och sen försöka vara ute i friska luften resten av tiden för att må så bra som möjligt.
Nu är jag i vecka 23 iaf och har enligt beräkningarna 122 dagar kvar till D-day.
Sömn och frisk luft åter som ett bra recept, och Rejva håller dig säkert gärna sällskap i den friska luften.
urk, jag hade en svärmor som var helt rabiat med frisk luft. Det hjälpte mot allt liksom. Ger mig fortfarande rysningar…
Men bra att prover så fina ut. Och sova är gött. 