Jahapp, då har jag hunnit vila och landa lite i mina tankar efter dagens föräldrakurs som handlade ganska uteslutande om förlossningen. (Ni får stå ut med massa bebis-skriverier nu, jag tror det är rätt naturligt i min sits och ni vill nog hellre att jag skriver om det än inte skriver alls 
)
Jag vet inte om det är en mognadsfråga eller om det bara är en fråga om inställning till livet i stort som gör att jag är så mycket mera annorlunda i mitt tänk jämfört med de andra mödrarna på kursen. (Jag är nog iaf minst fem år äldre än den äldsta av de andra tjejerna.)
Jag tar det från början. Vi fick göra en övning som gick ut på att vi skulle skriva ner de två absolut starkaste känslorna inför förlossningen. 7 pappor och 7 mammor skrev ner sina känslor på en post it som sedan stoppades ner i ett kuvert innan det slutligen presenterades på en whiteboard.
Vi började med att samla alla positiva känslor på en kant, alla negativa på en kant och så de där känslorna som kan vara både och i mitten. Något väldigt bra var att de negativa lapparna bara var sex st och de positiva var tolv st. Det är ju fint att vår grupp iaf inte gå runt och tycker att förlossningen är det hemskaste som finns…
Hur som helst, på fyra av sex negativa lappar stod det “smärta” och de andra två handlade om oro.
På ungefär hälften av de positiva lapparna stod det “spännande/spänning” även “längtan” och “glädje” var återkommande.
På mina lappar stod det “skräckblandad förtjusning” och “lugn”. Smärtan är inget jag tänker på. Jag är medveten om att det kommer att göra ont, förmodligen mera ont än något annat jag varit med om i mitt liv, men det är liksom inte något som får ta plats i mina tankar. Jag har fokus på helt andra saker. Smärtan ska inte få sabba min upplevelse på något vis, den får finnas där som en naturlig del av det hela men det är liksom allt.
De andra tjejerna verkade väldigt oroliga över just smärtan och ett par av dem hänvisade till vad de sett på tv och liknande. Jag tycker att det är synd. För en förlossning är ju så himla mycket mera än bara smärtan! Och faktiskt är det så att i dagsläget har vi så avancerade tekniker att kvinnor kan föda barn utan att känna minsta lilla smärta alls om det är det man vill, varför då oroa sig så mycket för just den biten?
Mina lappar beskriver mina känslor väldigt bra. Tänk er den absolut läskigaste karusellen ni åkt i ert liv. Tänk er känslan innan den drog igång. Tänk er känslan efteråt. Skräckblandad förtjusning. Detta är förmodligen det häftigaste jag kommer att göra i mitt liv. Jag kommer antagligen inte att göra det fler gånger, möjligen en gång till men sånt kan man aldrig veta förrän efteråt.
Och lugn. Jag är skrämmande lugn. Känner mig inte orolig för fem öre inför något annat än möjligen att något ska bli tokigt under första dygnen när vi kommit hem. Själva förlossningen är inget som stressar mig alls. Det verkar vara ganska ovanligt om jag har förstått det rätt.
Till och med mamma har reagerat på att jag inte frågat tusen frågor om förlossningar och sånt, men jag känner inget behov av det. Jag menar att det inte finns så mycket jag kan göra för att påverka händelseförloppet(mer än att hålla mig så lugn och avslappnad jag kan) så det är menlöst att filosofera över hur det kommer att bli och hur det kommer att kännas. Alla förlossningar är olika och det kan gå nästan hur som helst liksom.
Jag kommer att vara omhändertagen av personalen på en av Sveriges bästa förlossningsavdelningar, det finns inte så mycket att oroa sig för. 
Och jag tänker inte sitta och förvänta mig att det händer massa tråkiga eller traumatiska saker och att något går fel. Det finns inte i min målbild även om jag är medveten om att det kan hända.
Så. Det sammanfattar nog mina tankar om dagens kurstillfälle rätt bra tror jag.
Recent Comments