Jag vill orka göra saker. Vill känna motivation för att städa, diska, tvätta och göra fint. Vill känna lusten att träna Rejva.
Vill så ofantligt mycket!
Jag vill däremot inte vara ledsen, trött och hängig hela tiden.
What to do, what to do?
Less
More
Archive for november, 2009
Det är liksom inte så lätt att hålla gnistan uppe när till och med vädret arbetar mot en.
Och när man redan vill gråta varje sekund så blir det rätt svårt att låta bli om det händer något eller någon säger något som känns i själen.
Idag är det en sån dag som började med katastrof och sen gick än mer utför för varje minut.
Nu sova en stund och sen duscha länge och väl.
Imorgon tvättstuga. Trist men behövligt. Ska torktumla precis allt i min väg, nu ska hundhåret bort!
Ringde BM för att få svar på de prover som togs i torsdags. Det visade sig att min enorma trötthet inte beror på blodvärdet iaf, för det låg på 145. Fortfarande skyhögt alltså.
De andra proverna som var en uppföljning på hur jag reagerar på blodförtunnande visade också ett bra resultat tydligen så det är bara att fortsätta sticka sig i magen var eviga dag.
Vi spekulerade lite om vad min trötthet beror på och kom fram till att det måste vara en kombination av hormoner, allt jag har att fundera på angående pappa och att jag kräks så mycket. BM menade att jag helt enkelt får sova så mycket jag behöver och sen försöka vara ute i friska luften resten av tiden för att må så bra som möjligt.
Nu är jag i vecka 23 iaf och har enligt beräkningarna 122 dagar kvar till D-day.
Så har jag varit på den klassiska kontrollen vid 20 veckor och det var verkligen jätteskönt att träffa BM igen. Det var väldigt länge sen jag träffade henne sist och funderingarna var många. Jag hade till och med skrivit en lista för att inte glömma att ta upp något av det jag länge funderat på… Vaccinering, Loka, Mandel, Magont, Foglossningar, Illamående, Tillväxtultraljud och nåt fler litet stödord var nerplitat.
Började med att prata lite om hur jag mår och vad jag funderar över och fick veta att jag med gott samvete kan fortsätta dricka de kopiösa mängder Loka som jag gör, jag kan också äta nötter om jag inte nu har planerat att sätta i mig kilovis. Illamåendet går inte att göra något åt, foglossningarna är inte heller mycket att göra åt men vila när det är överjävligt och träna när det funkar precis som jag gjort hittills var rätt melodi.
Det är inte säkert att jag får göra något fler ultraljud, det beror på hur det går att följa min tillväxtkurva via mätningar av magen. Eventuellt kan det bli tal om ett UL för att se så att resultaten stämmer överens med verkligheten.
Magontet igår var inte helt jättenormalt men så länge jag inte blöder så är det inte att se som något farligt iaf. Det var skönt att få veta. Man brukar inte ha väldigt ont men det är såklart olika för alla och vissa kan uppleva det smärtsamt med sammandragningar. Jag gjorde helt rätt som lyssnade på svägerskan och mitt eget förnuft och tog en panodil och vilade i ett par timmar, det är vad BM hade bett mig att göra också om jag fått tag på henne igår. Det är också vad jag ska göra i framtiden om det inte blir värre.
Sista grejen i stödordslistan var vaccinering mot svininfluensan. Jag vet ju att jag absolut borde ta den, både för graviditeten, övervikten och för pappas skull men hittills har jag inte vågat mig iväg. Hela grejen med att stå i kö med massa folk på det viset som P gjorde fick mig att må illa av nervositet. Det påminde mig väldigt mycket om när jag fick vaccin i skolan och var ytterst nära att tuppa av. Min rädsla för sprutor och nålar har blivit än värre sedan dess så jag kände nästan paniken komma när jag berättade för BM om hur jag kände och tänkte. Hon såg genast lurig ut och undrade om jag mådde bra idag… Jag sneglade tveksamt på henne och svarade att jag ju mår så bra man kan må.
Då pep hon iväg och hämtade en vaccinspruta vägg i vägg och gav mig den så snabbt att jag knappt han bli rädd. Väldigt skönt faktiskt. Äntligen har jag fått det bortgjort också.
Blev vägd, fick blodtrycket kollat, mätte magen, lyssnade på hjärtljud och kollade blodsockret och allt var perfekt. Minus två kilo till sen jag sist vägde mig hos dietisten, blodtrycket på 125/90 eller vad det var, bebisens hjärtljud på 152 och blodsockret på 5,1.
Sen skulle det tas prover såklart. Och när jag kommer in på labbet så möts jag av en väldigt ung tjej, yngre än mig till och med. Jag blev lite skeptisk redan då och när hon talade om att hon var en sköterskestudent och undrade om det var ok om hon stack mig så kände jag först bara “Nej!! Det är inte ok!” men sen tänkte jag att det bara var att få det bortgjort och vem som gör det spelar mindre roll. Jag sa åt henne att köra på men att jag är rädd så om det strular får någon annan göra det.
Jag tror att hon fick lite prestationsångest och blev lite nervös när jag sa att jag var rädd för hon blev tveksam på om hon alls skulle göra det först. Hon frågade typ tre gånger till om jag ville att nån annan skulle göra det direkt men jag tyckte mig vara modig idag så jag vidhöll att det var ok om hon gjorde det.
Jag ångrar det lite i efterhand faktiskt för det gjorde ont som satan när hon stack mig och det var nog första gången jag ryckte till ordentligt när jag tog ett blodprov, sen var hon väldigt långsam i sitt utförande också men hon ville säkert bara vara extra försiktig och noga för att jag var rädd så det ska jag inte klandra henne för.
På måndag får jag provsvaren och får veta om jag behöver äta järn eller om min infernaliska trötthet beror på något annat. BM var mycket tveksam till om mitt enormt höga blodvärde kunde ha förändrats så dramatiskt att jag måste börja äta järn, låg ju på 146 vid inskrivningen så jag har en del att ta av i depån liksom. MrArboc vet säkert hur väldigt högt det är för en kvinna 
Har fortfarande inte scannat in UL-bilderna men det blir nog gjort senast 7:e december iaf
Haft rejält ont i magen idag, så pass att jag faktiskt ringde till BM för att höra om det verkligen är som det ska. Nu var hon givetvis inte där idag så jag fick inget svar men efter lite rådslag med svägerskan så tog jag en panodil och vilade i ett par timmar. Det gjorde susen, även om jag känner av det hela lite nu också.
Jag har tid hos BM imorgon så jag kände väl att det inte var panik med att få tag i henne idag egentligen, men det hade varit skönt att få höra att det är helt i sin ordning att ha ont ibland. Om det nu är det? Svägerskan och jag spekulerade i sammandragningar men vi tycker båda att det är lite väl tidigt för dylika ting. Å andra sidan är det tidigt att få foglossningar redan i vecka 17 också, och det har jag ju onekligen ändå haft och fortsätter att ha…
Ska bli skönt att få svar på alla frågor som poppat upp nu den senaste månaden. Verkligen skönt.
Hur kan det komma sig att när jag vill sova så bestämmer sig bebisen för att ha nattgympa och öva kung fu, och när jag är vaken och alert så sover den så sött så..?
Ligistunge!
Rejva är bra igen, helt bra. Hon kräktes inte mera och hon är precis som vanligt. Skönt!
Hon var dessutom väldigt skötsam på promenaden, kanske för att jag i princip hotade med att skicka henne till Svalbard om hon så mycket som tänkte på att dra i kopplet. Det ser ut som en skridskobana med ett tunt lager vatten på här utanför… Jag var inte vidare sugen att sätta mig på röven i det!
Rejva kräktes lite blod imorse så jag har varit hönsmammig och vakat över henne som en hök. Nu är jag ju säker på att det bara var en liten reva i halsen från något eftersom det var väldigt ljust och slemmigt det som kom upp men iaf, man blir lite töntig.
Hon har då ätit med god aptit och härjat som den sanna galning hon är så hennes allmäntillstånd är det inget som helst fel på. Hon är bra i magen och hon har bra färg på slemhinnor och klar blick så det kan helt enkelt inte vara nåt fel på henne. Hoppas jag.
Ändå oroar jag mig lite.
Här skulle det då enligt planen ligga en liten bild på något för de flesta oidentifierbart och litet. Det blev inte så eftersom man inte kunde få bilderna mejlade och jag inte orkade fara förbi svägerskan och få bilden inscannad… Men jag kan ju iaf berätta vad jag har hållt inne med så himla länge!
Jag har idag varit på ultraljud! Tadaaa! Den 26:e mars beräknas jag bli mamma. 
Allt var jättebra med bebisen och det enda tråkiga var att det inte gick att se vad det var för kön på den lille. Hade velat veta det, och P ville veta ännu mera än jag.
Ganska många vet redan om detta, alla som har lösenordet till exempel, så det kanske inte är nån stor överraskning egentligen. 
Men nu är det iaf officiellt och jag kan prata fritt om det med alla.
Jag är i vecka 21 nu(blir 22 imorgon) och hittills har det varit ett rent helvete om jag får uttrycka mig så. Jag har mått apa rent ut sagt, och jag kräks fortfarande i princip varje dag. Mina höfter och mitt ryggslut gör ont, mitt blodtryck är för högt och jag får varje dag ta blodförtunnande sprutor. Nu har dessutom hormonerna verkligen kommit igång och jag gråter för de mest konstiga saker. Som tex att det inte finns russin hemma när jag råkar vara sugen på det för första gången i mitt liv…
Men allt har inte varit skit! Det finns några aspekter(förutom de självklara) som gör att allt elände är värt det. Jag mår psykiskt vansinnigt mycket bättre än jag gjort på flera år, jag känner att det finns en framtid och jag har nog fått en helt annan positiv glow tror jag.
Jag har blivit av med mina utslag på fötterna, jag har fått tjockare och fräschare hår, bättre hy, gått ner i vikt, fått bättre kostvanor per automatik, slutat snusa, fått en bra dygnsrytm och det är säkert fler saker som jag inte tänkt på eller kommer ihåg just nu.
Så alla som tycker att jag är gnällig - egentligen trivs jag rätt bra, det är bara fördjävla jobbigt ibland!
Pappa ska visst ligga inne till imorgon också, jag trodde att det bara skulle bli över en natt. Det visade sig att han ska få en massa gifter under dagen imorgon och nu ikväll också. :S
Igår hade han fått avbryta en timme för att han fick frossa och mådde dåligt men idag vaknade han före tuppen och kände sig pigg. Fick morgonkaffe långt innan det får lov att kallas morgon och har visst haft en ganska ok dag idag trots leda.
Ringde och pratade lite med honom efter att jag fått veta att hans mobil är med och påslagen när han inte får behandling och gubben är vid gott mod. Han är bara förvånad över att han äter som en häst och liksom aldrig får nog. Hans kropp jobbar nog febrilt just nu…
Själv är jag väl på rätt ok humör nu men när jag vaknade var livet inte så skoj, migränen var ett faktum och ikväll ska inte denna tjej sitta uppe längre än till 21 iaf. Jag ska iväg till sjukhuset imorgon och måste vara i form för att orka med det. Dessutom måste jag ju rasta Rejvuten tidigare än vanligt och det är ju en pärs bara det ;) Kallt att gå ut när man är nyvaken typ
P ringde idag och det var ganska skönt att snacka lite med honom. Lite oro rann av mig och lite tunga tankar byttes ut till roliga tankar.
Imorgon tror jag att det blir en överraskning i bloggen. Men jag lovar inget
Recent Comments