blog.mysla.se

Jag har turen att ha begåvats med något som kallas ett gott hjärta. Det brukar vara en tillgång men just nu är det allt annat än en tillgång.

Föräldrarna har en hund, en liten, vit, ullig, pigg hane på åtta år. Denna hund kan inte vara ensam hemma och har inte kunnat vara det på ganska många år. När pappa varit arbetslös har detta inte varit några som helst bekymmer men nu har pappa fått ett jobb. Det är såklart ett säsongsjobb men dock ett jobb som han måste ta för att inte gå under ekonomiskt.

Förut har jag och P tagit hand om föräldrarnas hund så fort pappa jobbat, det fungerade då när hoffen var yngre och ganska ryggradslös. Sen har hoffen varit på kollo hos svärmor i x antal månader och även då fungerade det fint med att ta hand om föräldrarnas hund.

Nu har emellrtid hoffen kommit hem och han är givetvis inte samma individ som han var då vi lämnade honom ifrån oss. Han har levt utan större begränsningar/gränser och han har dessutom blivit vuxen. Således har han utvecklat något som jag hänvisar till som ryggrad. Han har sina bestämda åsikter om saker och ting och han ändrar sig inte om dem för någon annan än möjligen matte och husse. Knappt det.

Öht så har hundarna här hemma betydligt kortare stubin än för ett eller två år sedan och jag antar att det har att göra med deras ålder. De är inte mesiga unghundar längre.

Som sagt så har fadern fått ett jobb och nu vill alltså föräldrarna att jag och P ska ta hand om den lille vite precis som alltid. Vad de inte har med i beräkningarna är att vi faktiskt har ganska fullt sjå med de djur vi redan har. De säger att “du ska inte få extra problem eller känna att ansvaret är ditt” men i samma andetag säger de “om du inte kan ha honom så måste vi ta bort honom”. De har alltså lite smidigt kastat över beslutsbördan på mig. Om jag inte kan vända ut och in på mitt liv tillräckligt mycket så måste de avliva hunden som de vet att jag älskar högt och verkligen försöker göra allt för alltid.

Jag har själv haft problemet med att X inte gått att lämna ensam hemma, jag har suttit fast hemma i nästan ett och ett halvt år på grund av det men efter mycket jobb så har jag lyckats få henne att kunna vara ensam. Får vi hit den lille vite så kommer allt det att vara förgäves. För även om X inte tar efter den lille vite så kommer ju han iaf att göra att jag är låst hemma.

Här sitter jag alltså och ska leka bödel i fråga om ett djur som inte ens är mitt. Livet är allt bra underbart ibland! Suck! Hur bra tror ni att jag mår av det här då?

Och nej, det finns tydligen inga andra alternativ i mina föräldrars värld så bespara mig kommentarer om omplaceringar, hunddagis osv osv.