Jag känner mig inte längre trygg i mitt eget hem. Mycket jobbig känsla.
Sedan incidenten med knarkare, knivmän och hela faderullan står det i princip dagligen poliser och bevakar huset, antingen i civil bil eller i blåvit. Bara det gör att man känner sig illa till mods. De är oerhört synliga och speciellt om man har lite koll på vilka som är poliser i den här stan, så det råder ingen tvivel om vad som pågår. Varför är däremot tämligen okänt och det i sig är ganska obehagligt.
Nu idag, enda dagen på hela veckan som polisen inte står och bevakar, startade ett bråk i lägenheten bredvid. Samma lägenhet som alltid, samma lägenhet som var i blåsväder den där helgen… En kille skrek åt en tjej, tjejen skrek hjärtskärande “Nej, neeej!”, det small till, killen rusar ut och drar iväg i en bil. Nu är det enda som hörs en tjej som gråter mer eller mindre hysteriskt och en man som pratar med henne.
Hundarna drog igång och blev galet arga alla tre när tumultet utbröt. Rejva började och hon visade sidor jag aldrig sett förr med rejält allvar och utan osäkerhet. Jag hade väntat mig en sorts vimsigt agerande men hon stod pall på samma ställe och hela hennes kropp signalerade att hon var redo för angriparen, Opus mullrade med sin allra allvarligaste stämma och backade upp henne så det kan ju förklara hennes plötsliga mod. =)
Det är så obehagligt när det blir såna här konstiga incidenter i huset men det är väldigt intressant att se hur hundarna reagerar på det, framför allt att se hur snabbt de släpper det när jag säger att det är ok. Opus gick direkt och somnade om och Rejva kom till mig i soffan och slappnade av snabbt. Baxter håller koll på dörren som det är nu men troligen mest för att han vill ut och gå. =)
Hur som helst, det känns fördjävligt att man inte ska kunna vara trygg i sitt eget hem. Kanske är det jag som är löjlig men jag blir rädd när jag hör sånt här. Jag blir rädd när jag vet att en människa som är jagad av polisen befinner sig i huset, jag blir rädd när hundarna med all önskvärd tydlighet talar om att saker och ting inte är som det ska och jag blir rädd när jag hör människor få panik.
Flytta kanske? =S
Nu har jag blivit tvingad att se Band of Brothers… Har lyckats hålla mig ifrån hysterin tills igår men nu är det bara att foga sig och ta del av den. =)
Hittills är jag rätt nöjd ändå. Hade hellre sett Californication men av nån outgrundlig anledning så fungerar inte de filerna. Jag ska nog lösa det på nåt vis. Ska se Californication! Så är det bara.
Efter lite terapi innehållande massor av svett, vatten och alkohol igår så drog jag ut med Linda för mera terapi. Klassikern med Rönnkanmat på gruvberget och sedan x antal mils bilkörning ihop med lite musik, sång och massor av prat gör susen ibland.
Inga hundar att tänka på, inga människor att skynda sig hem till, inga måsten att kliva upp i tid till på måndagsmorgonen. Så himla skönt. Jag tror att klockan var halv fem när jag kom hem och slutligen däckade helt ovaggad.
Jag behöver sånt där oftare. Det är bara det att det inte finns nån annan jag vill göra det med förutom min bror då, så det blir en smula långt mellan gångerna.
Kanske är jag för kräsen i mitt val av vänner?
Känns extremt tomt och märkligt just nu. Vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken… Jaaa, jag lär mig lite fler Finska fraser!
Kuinka voit tänään? - Hur mår du idag?
Vituttaa ko pientä orava - Svår att översätta men typ “Känns lika jävligt som för en liten ekkorre”
Puhun vain vähän suomea - Jag talar bara lite finska
Hyvää huomenta, minulla on nälkä. Minä haluan aamiaista - Godmorgon, jag är hungrig, jag vill ha frukost
Vitun hurrit, painukaa takaisin Ruotsiin! - Jävla svennar, åk tillbaka till Sverige! (En uppmaning som man kan få höra allt emellanåt.)
Vitun fennot, painukaa takaisin Volgan mutkan taakse! - Jävla finnpajsare, flytta tillbaka bakom Volgakröken! (Hur föregående uppmaning ska besvaras.)
Painu helvettiin! och Mene helvettiin! - Dra åt helvete!
Linda kommer hem! =)
Massa trevligt denna vecka…
Jag är helt klart besatt av nån sorts Finsk Demon. Vet inte vad det är för fel i mitt huvud egentligen…
För tio, tolv år sen skulle jag ha asgarvat och påpekat att folk var dum i huvudet om de någonsin råkade nämna att jag har finskt påbrå. Det var inte nåt jag tyckte om alls alltså. Jag ville dölja det av helt vansinniga anledningar.
Jag tyckte finska var ett oerhört fult språk, jag kunde till och med anse att människor från finland var fula bara för att jag visste att de var finska. Oerhört barnsligt. Samtidigt satt jag och tjuvlyssnade när farmor pratade finska i telefonen med sina syskon. Jag förstod absolut inget av vad som sas men jag lyssnade ändå.
För ca fem år sedan började jag lite smått gräva i min bakgrund och började intressera mig för det finska språket på en väldigt ytlig nivå. Ville lära mig basic bra svordomar ungefär…
Nu sitter jag på fullaste allvar och lyssnar på finsk folkmusik och annat för att just lära mig mera om språket. Jag tvingar mina finsktalande vänner att lära mig ord och fraser och jag blir i princip sur om de tröttnar.
Till råga på allt tycker jag inte alls att språket är fult eller låter illa som jag tidigare tyckt, jag tycker faktiskt att det är ett spännande språk om än väldigt komplicerat. Fullkomligt obegripligt om någon är för rapp i truten.
Jag lyckas gång på gång hitta finsktalande människor på det oändliga nätet utan att alls leta. Det bara råkar slumpa sig så att de har finskt påbrå eller pratar finska av annan anledning.
De män jag intresserar mig för har även de finskt påbrå tydligen. Gång på gång dyker det upp finsktalande i min närhet.
Hjälp! Hur får man bort detta Finlandsvirus?
Published at 16 september 2008
in musik and trams.
Bea skrev för någon dag sen om en gammal Finsk folkvisa och det förvånade mig en smula, jag trodde liksom att jag var ganska ensam om att vara besatt av den…
Om ni klickar på någon av nedanstående länkar tar jag inget som helst ansvar för er mentala hälsa. 
Loituma - Ievan Polkka:
Normal Version
Orginalversion Lång (nästan 10 min)
Miljah’s Version (personlig favorit 
)
Basshunter’s Version
De observanta noterade att det var en speciell dag för mig igår(jo, klockan är efter tolv). Inte speciell sådär så man bara måste komma ihåg eller nåt men lite mer speciell än andra fredagar. Jag hade namnsdag.
Mamma kom ihåg det givetvis och vid lunchtid fick jag ett litet sms, sen trodde jag liksom att det var slut med “grattisar” men jag bedrog mig visst.
Vid 14-tiden ringde interflora och meddelade att de skulle komma med blommor. Gissa om jag blev förvånad…
Sen när de väl kom så var det inte bara ett litet fint paket som överlämnades utan två! Oo
Jag blev naturligtvis hur glad som helst och öppnade med spänning de båda… en enkel röd ros med ett vackert kort i bägge. Det ena var från Patrik(Taaaack! <3 ) och det andra var inte signerat alls.
Det är oerhört roligt att få blommor och fina ord i brev osv men det är faktiskt inte så kul när man inte vet vem det kommer ifrån. Jag vill kunna tacka och det är ju rätt komplicerat att göra det om man inte vet vem man ska tacka.
Anyways, det kanske ter sig som dagens i-landsproblem eller nåt…
Published at 08 september 2008
in privat.
Jag har upptäckt ett mönster som jag nu har kunnat börja använda som en indikator istället för att se det som en produkt.
Förklaring:
Jag noterade att hundarna börjar vakta mig ofantligt mycket när jag mår dåligt på något vis. Dvs i de mest konstiga situationer som ex om någon hälsade på mig i trapphuset så kunde hundarna reagera på det. Xinga var givetvis mest tydlig i detta, hon är också den mest signalkänsliga hund jag haft så det är inte märkligt alls. Och Mogge(rottweilern) var inte långt efter henne gällande vaktandet av svag matte.
I dagsläget reagerar Opus genom att ständigt komma och titta till mig när jag sover och att lägga sig framför mig/på mina fötter mest hela tiden. Han är annars en hund som inte vill ligga nära speciellt mycket…
Hur som helst! Jag har nu börjat kunna använda hundarnas förändrade beteende som en indikator på att jag börjar må dåligt, för de förändras före jag själv ser att jag förändras. Jag tror att min nya insikt kommer att kunna hjälpa mig en del eftersom jag kanske kan hindra den nedåtgående spiralen snabbare om jag märker det redan tidigt.
För lets face it, jag har nog mått dåligt vareviga höst och vår i ca tio år nu utan att jag egentligen har velat erkänna det för mig själv ens. Än mindre erkänna det för nån annan! Men jag vill givetvis inte fortsätta med det så det känns som att alla knep är tillåtna eftersom jag uppenbarligen bara ska slussas runt i systemen där jag egentligen borde få hjälp. Alla knep utom kemikalier är legala alltså.
Så, när jag märker att jag plötsligt fått tre nya bodyguards så vet jag att det är dags att verkligen anstränga sig för att:
- Få till en bra sömncykel/dygnsrytm
- Se till att äta ok mat 3 ggr om dagen
- Se till att vara ute mycket
- Göra roliga saker
- Berätta för de nära att jag behöver dem
Jepp! Så är det nog.
Mmmh, detta inlägg blev typ en notering till mig själv mera än ett blogginlägg men hey, det är ju det jag har bloggen till.. Att hålla reda på vad som händer i mitt liv. 
Recent Comments