Fan att Finska Pinnar ska vara så vansinnigt frestande och delikata. Det är inte bra för mig…
Men jag var duktig. Trots att jag blev trugad avstod jag att ta för mig från det läckra kakfatet ikväll. Det var svårt, riktigt svårt.
Frågan är bara varför jag ångrar mig…
I thought I was a good girl going to bed early yesterday but I guess it didn’t help. For three days in a row I have been sleeping so hard and deep when the alarm started. So deep that I didn’t even hear it.
This morning I woke up with the phone in my hand about 11:00. The alarm was set on 08:00… First thing I did was to check the time and then I jumped up all angry at myself. I get so frustrated, I want to get up but how the hell can I get up if I don’t even hear the alarm? 
I need help. *sigh*
Kroppen vill sova, huvudet vill sova, jag vill sova. Ändå är det något som gör att jag inte kan, jag mår illa, jag kallsvettas, jag har hjärtklappning och jag tänker på att jag måste sova men att jag inte får stopp på alla tankar.
Jag blir arg på mig själv, suckar högt och säger högt åt mig själv att jag är löjlig. Jag förbannar mig själv för att jag inte kan stänga av hjärnan om jag inte är alldeles utpumpad och totalt dränerad på energi så jag helt enkelt inte orkar tänka.
En del av de tankar som dök upp den här natten är sånt där som jag lovat mig själv att inte tänka. Såna saker som alltid dyker upp förr eller senare och som innefattar människor jag helst inte alls ska tänka på. Människor som sårar mig eller gör mig illa på annat sätt.
När jag hamnade i de tankarna försökte jag byta ut dem till något positivt som kanske skulle få mig att känna mig på ett annat sätt. Då hamnade jag i ännu mera fel tankar. Jag hamnade i Kalix. Shit.
Som från ingenstans kom tanken på hur jag sover i sällskap med H. Jag funderade på varför jag sover så bra med honom och vad det är som gör att han är den enda jag kan minnas som jag vill sova vänd mot istället för vänd ifrån. Konstiga tankar eller hur? Liksom, vad har det för betydelse egentligen? Jag ligger ändå här i Boden i en säng jag får ont i ryggen av och vänder rumpan till väggen. Varför sover jag inte bara?
Jag minns hur jag för första gången i mitt liv somnade med huvudet på någons bröst, hur tryggt det kändes och hur självklart det var. Jag försöker komma ihåg någon annan människa som fått mig att känna så men kan inte hitta någon, inte ens djupt inne i de allra dunklaste vrår. Jag sover alltid med ryggen vänd mot den jag delar säng med, alltid. Kan inte sova på annat sätt. Men på hans bröstkorg sov jag som ett barn.
Jag minns hur jag vaknade och hur jag på något sätt blev lite förlägen över att jag somnat så och kastade ur mig en avväpnande kommentar: “Ojoj, nu har jag dregglat ner dig hela natten också, stackare!”. Han brydde sig inte så mycket om just den biten, han hade snarare enorma problem med att öht ta sig ur sängen eftersom han legat helt stilla hela natten för att inte väcka mig.
Ännu en gång förbannar jag mig själv för att jag låter dessa tankar bara inta min hjärna helt utan tillåtelse och jag är arg över att jag tänker på saker jag lovat mig själv att aldrig mera tänka på. För jag vet att om jag tänker såhär så kommer det inte dröja länge förrän jag sitter där i samma sits som förut. Och det vill jag ju kanske egentligen… Men förnuftet har sagt att jag inte vill det.
Det har gått över ett år nu, över ett år sedan jag flyttade. Ett år sedan jag lekte med elden. Ett år sedan jag brände mig lite lätt på en förrymd liten ilsken flamma. Ett år och jag har glömt allt utom det bra. Ett år och jag har fölåtit allt. Ett år och jag sitter och pillar på tändsticksasken…
H. H som i Hjärnspöke.
Undrar om jag är osedvanligt dum eller bara behöver ett liv?
Jag har en favoritblogg som allt som oftast behandlar frågorna “Varför?” och “Varför inte?” och varje gång jag läst något om det så tänker jag just “Varför inte?”. Jag måste ändra hela min inställning från “Varför?” till “Varför inte?” och jag måste göra det väldigt snart. Detta blev ännu mera tydligt idag när jag efter fem veckors uppehåll träffade skrynklaren aka kuratorn.
Hon hjälpte mig att öppna ögonen och se saker på ett annat sätt idag bara genom att säga orden “varför inte?”. Det blev liksom ännu mera påtagligt när någon såg mig i ögonen och riktade frågan direkt till mig. Varför inte?
Varför ska jag inte nå framgångar i mitt liv? Varför ska jag inte ha rätten att må bra? Varför ska jag inte vara precis lika viktig som någon annan?
Det sjuka är att jag ju egentligen redan vet allt det där och det är så lätt att säga det och att råda andra till det, men det är så himla svårt att applicera på sig själv. Jag försöker iaf. Och jag kommer att lyckas tillslut, om det så ska bli mitt enda mål i livet så ska jag lyckas. Så det så.
För övrigt är jag så vansinnigt trött idag men ändå känner jag mig piggare än på länge. En uppfriskande cykeltur i hällregn är inte alltid bara jobbig, uppenbarligen. Imorgon ska proceduren upprepas.
Fröken Förster smickrade mig med en kommentar angående mitt förra inlägg och det fick mig att fundera.
Hur kan det komma sig att man - läs: jag - alltid skriver bäst när man är trött och slut och fullkomligt dränerad på energi? Jag kan inte för mitt liv förstå varför det är så. Någon som har en möjlig förklaring?
En teori som ploppade upp precis nu är att man kanske har någon sorts omedveten censurering påslagen i normala fall och därför hindras man att låta orden flöda fritt. När man då är helt utpumpad kanske hjärnan stänger av såna töntigheter och fullkomligt onödiga saker som självcensur och orden bara rasar ur en. Eller vad tror ni?
Snacka om pådrag i lilla Boden natten mot en helt vanlig söndag.
Skrikande däck, motorer varvade till vansinniga nivåer, väldigt snabbt springande steg mot asfalten, ett brak i porten, dörren smälls igen, polisbilen bromsar hårt, bildörren slängs upp, polisen andas häftigt, polisradion tjuter vilt, skrikande poliser omringar huset, “Vad är portkoden?! Vad är det för kod!?”. Jag svarar snabbt från balkongen och polisen som är först på plats rusar in i porten, innan han försvinner hör jag honom ropa “Ingen fara! Det är ingen fara!”.
Hundarna gruffar inte ens och jag förvånas över det, fler poliser anländer och med dem kommer nyfikna åskådare som parkerar på restaurangens parkering tvärs över gatan. De är som korpar som dras till ett kadaver på motorvägen, cirklar långsamt runt liket på avstånd för att sedan slå sig till ro och avnjuta måltiden.
Jag står kvar där ute en stund för att valpen som inte längre är en valp ska förstå att det inte är farligt trots allt ståhej. Eller är det av nyfikenhet jag står där och betraktar den förvånansvärt unga och attraktiva polismannen som kommit ut igen? Tillslut kommer jag på mig själv med att stirra och innan jag går in med alla hundarna som svansar efter mig noterar jag att det är stjärnklart och att fullmånen lyser upp huset denna mörka sensommarnatt.
Balkongdörren står öppen som vanligt, det gör den alltid i den här lägenheten. Hundarna får gå ut och in precis som de vill och just ikväll när gården fyllts upp av polisbilar och uniformerade män är det bara den nyfikna valpen som är intresserad av att vara där ute. Hon trycker den svartfläckiga nosen mot spingan mellan golvet och räcket och vädrar för allt vad hon är värd, hon lyssnar uppmärksamt och hon tittar ibland på mig som för att se om jag reagerar på oväsendet eller inte.
Jag är nyfiken till naturen så jag försöker givetvis höra vad som sägs där utanför, lyssnar med ena örat samtidigt som jag tittar på filmen jag mer eller mindre tvingats se på. Jag hör en polis säga “Kniven måste han ju ha haft redan i bilen…” och jag blir faktiskt en liten gnutta nervös av tanken på att det möjligen springer omkring en ung kille med kniv i huset. Jag låser dörren och hundarna lägger sig för att fortsätta sova. Lugnet sänker sig över området och rösterna tystnar utanför.
Plötsligt startar oväsendet igen, poliserna har tagit med sig en ung tjej ut till bilen och försöker få henne att samarbeta. “Du vet att vi kan plocka in dig för skyddande av brottsling om han är hos dig och du vägrar släppa in oss” säger den attraktive polisen och tjejen bedyrar att där inte finns någon hos henne. Polisen tror inte på henne och förklarar ganska ingående hur obekvämt det blir för alla parter om hon inte låser upp sin lägenhetsdörr nu istället för att de ska banka in dörren. Tjejen skriker högt och trasslar in sig själv i ett nät av lögner och vilseledande information.
Den attraktive polisen låter uppriktigt bekymrad för tjejen och säger: “Varför umgås du med såna här människor? Du förstår väl att han är en narkoman? Förstår du inte i vilken sits du kommer att hamna i nu bara för att han är en idiotisk pundare?”. Tjejen protesterar högljutt och vägrar se det uppenbara i sin situation. Hon börjar påpeka att poliserna trakasserar henne och hon vill ringa sina föräldrar.
Nästa gång jag snappar upp något i samtalet är det än en gång den attraktive polisen som pratar men denna gång är han inte alls lika mjuk och snäll på rösten. “Nu har du jiddrat med mig i en halvtimme, nu får du faktiskt skärpa dig. Är det här första gången du tagit narkotika?”. Tjejen protesterar igen och nästan skriker att hon inte tagit något. Polisen hävdar motsatsen och hänvisar till hennes extremt torra mun och hennes märkliga blick. Hon protesterar igen och kommer med någon tam bortförklaring varpå polisen suckar uppgivet: “Jag kan inte ens räkna hur många punkter vi kan plocka in dig för ikväll och du bara gör det värre och värre för varje minut. Du åkte med i en bil med en påtänd chaufför, du skyddar en brottsling, du är hög och vi kan dessutom i princip bevisa att du varit inblandad i en narkotikaaffär nu ikväll. Varför säger du inte bara sanningen?”
Det visar sig att tjejens lägenhet är tom men att hennes balkongdörr står öppen. Killen som sprang in genom porten kom inte ut igen samma väg, däremot kom han ut någon annan stans. Om han inte fortfarande lurar någonstans i huset…
Jag imponeras av polisen som orkar med att tjata med den här uppenbart motsträviga tjejen utan att ens bli märkbart upprörd. Han visar sig auktoritär men han är hela tiden väldigt trevlig och bemöter tjejens ord med respekt trots att han vet att hon ljuger. Tillslut får han emellertid nog och tar med sig tjejen med diverse bihang ner till stationen för att förhöra henne och ungefär samtidigt som ljuset börjar höja sig över den lilla staden Boden sänker sig tystnaden över densamma.
Jag tror nog att tjejen har ett visst mått av ångest imorgon…
Vilken hemsk dag! Jag vaknade av telefonen i morse igen och hade inte sovit många timmar. Dessutom har jag nu lärt mig att det inte är speciellt hälsosamt för nacken att sova med huvudet hängandes utanför sängen. Har nackspärr och sånt trevligt idag… =/
Migränen är liksom ett faktum på grund av alla spända och stela muskler i nacke och axlar men jag överlever väl…
Min dator har typ dragit en djup suck och halvdött. Vet inte riktigt vad som är fel. Jag har ju till och med blåst den ren från damm flera gånger och varit väldigt vårdande och öm mot den. Jag orkar inte heller fundera eller försöka fixa den nu. Har så mycket annat på gång för närvarande.
I ett sms här om natten skrev någon att det kanske började bli dags att flytta hem nu. Jag blev så glad! Jag hoppas det blir så… Ur ett rent egoistiskt perspektiv sett alltså. =)
I was so happy to hear from Toni today that sweet little J now is breathing without machines and even has been awake for very short moments. The fever has dropped a few degrees also. Yaaay!
He is to weak to speak more than a few words yet but god I’m happy to hear that he is getting better.
When Toni told me this I burst into tears. I just felt so relieved and my eyes got flooded at once. I have been thinking about J all day and feeling so powerless and so unhappy for him. Now I can smile again.
Vaknade av telefonen i morse. Det var mamma som ringde och ville att jag skulle göra mig redo för att åka till Morjärv och titta på lågprisvaror av låg kvalitet på GeKås. Något yrvaket bad jag att få återkomma då det värsta gruset i ögonen försvunnit och sedan klev jag upp till en ny och fräsch dag… trodde jag.
Det började med att precis varenda smula hundmat var slut och eftersom jag glömde ge dem käk igårkväll så var det något av en världskris, i synnerhet för de fyrfota. Jag påpekade detta för mitt ex och tyckte att det kanske kunde tänkas vara hans tur att införskaffa hundmat efter att jag gjort det de tre senaste gångerna det varit slut. (Jo vi delar eftersom vi är hos varandra typ hela tiden o hundarna käkar lite var som helst) Exet svarade med att jag ju lika skulle iväg med bil o hela kitet så jag kunde ju köpa…
Jag skulle inte i den riktningen och klockan var redan förhållandevis mycket med tanke på den resa jag och modern hade framför oss men efter en del arga meningar växlade drog jag iväg till granngården och skulle köpa den där hundmaten.
När jag skulle betala visade det sig att kortterminalen inte fungerade. Kul! Inte! Jag hade sån himla tur att mamma ångrade sig och kom in på granngården istället för att vänta i bilen, hon kunde alltså lägga ut kontanter för ögonblicket.
Men mamma ville också ha tillbaka pengarna direkt så det blev till att åka och ta ut pengar, vilket också innebar att jag var tvungen att åka hem till P och hämta hans kort eftersom mitt kort bara funkar som kreditkort. Pust, stön o stånk!
Efter ett himla farande fram o tillbaka var vi äntligen påväg mot vårt mål. Ungefär två mil utanför stan passerade vi en gul, trekantig skylt med en grävande gubbe på… Ni vet ju alla vad det innebär, eller hur?
Vägarbetet pågick hela vägen till Morjärv med endast några kortare avbrott där vägen hunnit bli klar. Till råga på allt började det regna ohyggligt mycket på vägen hem sen. Nämnde jag att mamma nyss tvättat bilen? fast det var väl liksom självklart.
Som om det inte var nog med elände denna dag skar jag mig på en jävla kartong på GeKås och har nu så ont i fingret att jag knappt kan använda det till nåt(sluta genast tänka perversiteter MrA!) trots att det inte kom en enda droppe blod.
När jag kom hemdråsandes helt trött i fötterna och slut i huvudet efter att ha koncentrerat mig på att hjälpa mamma att se nåt i ovädret så möttes jag av “Du köpte väl dasspapper?!” och “Vad ska vi äta idag?!”. Jag som trodde att vi hade egna hem nu för tiden och att vi såg till att ha såna viktiga saker i dessa våra egna hem. Dessutom trodde jag inte att jag skulle behöva vara kokerska till min granne när jag flyttade in i det här huset. För fan!
Puh! Nu ska jag nog slockna en stund och hoppas på att vädret och kvällen blir lite bättre.
I have a friend who is the most sweet little man I know. Now he is in hospital. He has got an inflammation in his brain and I’m so worried. I really miss him and I feel so powerless and insufficient. I want to visit him but I can’t because he lives to far away. As always…
I do not belive in a god but now I pray for J.
Recent Comments