blog.mysla.se

Jo.. Jag skulle kunna blogga hejdlöst mycket. Men allt jag har att blogga om skulle läggas bakom lösen och hur kul är det för de som inte har lösenordet? Inte så kul. Så jag bloggar inte nu. Jag knarkar te och knäckemackor istället…

Jag har en liten period av “usch vad trist med internet” just nu. Det är därför jag inte är online på mina vanliga ställen och därför jag inte är tillgänglig på msn mer än kortare stunder.

Jag har en hel hoper med “borden” och “måsten” men jag struntar i dem. Jag orkar inte! Jag lovar att ta itu med dem snart, imorgon kanske.

Jag är hemma igen.

Först skulle jag av diverse anledningar inte få operera mig alls, fick vänta x antal timmar och jag hann bli väldigt nervös, sedan när det väl var bestämt att jag skulle opereras så gick det ruskigt fort!

Liksom: Hej och hå nu ska du opereras, den här sprutan gör dig avslappnad, motsvarar ungefär tre staköl, den här är lite mera sånt, och nu säger vi godnatt. Sov så gott! *ridå*

Uppvaknandet på intensiven var synnerligen otrevligt! Jag vaknade ca 15:00 med en syrgasmask för nyllet och kunde inte andas alls i den, vakna av att inte få luft är sådär kan jag berätta. Blev galet arg på sköterskan som tröck fast masken på mig trots att jag försökte ta bort den själv. Så lättade hon lite på den och jag kunde säga “Jag får ingen luft!!”. “Ojdå” svarade hon. Ja.. ojdå.. för fan!

Så kraxades det slem, andades i mask, och kveds lite. Hade ruggigt ont. När jag väl fick smärtlindring så fick jag så mycket att jag däckade igen! oO

Framåt fyra vaknade jag till liv igen och hade lika ont. Kved lite, ville tydligen gå på toa, varför vet jag inte, jag hade ju kateter.

Fick mera smärtlindring, slocknade igen och sådär  höll det på hela natten. Den enda person jag minns från hela vistelsen är Maria, hon som tog hand om mig mellan kl 15 och 22.  Hon med de magiska sprutorna. Resten av personalen var liksom en grå massa, men Maria, hon var nåt alldeles extra!

Följande dag skulle det smärtlindras något mindre och på eftermiddagen fick jag ta bort alla pryttlar. Det var inte lite grejjer jag hade instoppade både här och där… Oo Katetern togs bort, alla dropp togs bort och den där jävla klämman på fingret som mäter blodtryck, puls och syresättning togs bort. Kvar var bara ett dränage från ett av såren. Ett dränage som inte ens behövdes.

När läkaren som opat mig kom ner och skulle se hur jag mådde blev han ytterst överraskad. Alla värden såg bättre ut än väntat och han konstaterade att jag skulle få åka hem senare på eftermiddagen. Jag utstötte ett triumferande “Jag sa ju det!” åt honom och han fnissade och önskade mig lycka till i fortsättningen. Vi hade nämligen diskuterat en del tidigare och han var inte speciellt sugen på att opa och jag sa ungefär att “Du ska se att det går bättre än vad alla tror i slutändan!”. Jag fick rätt.

Klockan 15:00 igår gick taxin till Boden och strax efter 16 var jag hemma i min egen lya, vilade mig en timme ellr så och gick sedan upp för att träffa mitt odjur till valp. Hon började fint med att trampa på ett av mina sår…

Och här är jag nu, bloggandes med en kudde i högsta hugg ifall jag behöver hosta. Jag är inte speciellt rörlig men försöker hålla igång lite iaf. Jag kan inte för mitt liv förstå hur folk kan återgå till jobb två dagar efter en sån här operation. Det hade inte jag fixat iaf! Tar mig ju knappt på dass för sjutton! Fast å andra sidan har jag inte fått nåt vidare häftigt smärtstillande heller. Kanske det hade funkat med lite mera drag i pillrena…

Var till vårdcentralen idag för att ta ett gäng prover inför måndagens operation. Jag hatar nålar och är alltid lika nervös inför sånt här men idag gick det riktigt bra! Kvinnan som skulle sticka mig fick veta att jag är nervös och hon lyckades hålla igång ett samtal så pass att jag knappt märkte att hon stack. Riktigt bra sköterska!

Ja, operation ja.. På måndag är det dags. Mixade känslor. Livrädd - ja. Nervös - ja. Glad att få det gjort - ja. Glad att få gå igenom det helt ensam - nej. Men jag överlever väl, det är ju inte direkt nåt stort ingrepp.

…jag borde njuta av vårvädret, borde vara glad, borde ha massor av roliga saker för mig. Men idag är en kass dag, huvudet bankar, nacken värker och solen är mest irriterande i mina överkänsliga ögon. Migrän på gång och jag misstänker att det är sängens fel. Det är hög prio på ny säng här nu…

Bortsett från att jag mår apa rent fysiskt så är det ändå en bra dag. Jag har inga direkta orosmoln över mig nu och våren är här igen. (våren gömde sig ju en sväng under helgen då det kom typ 2dm snö)

Min uteplats är översvämmad, infarten till huset är översvämmad, den lilla vägen upp till porten är översvämmad och jag kan inte låta bli att le lite trots mina genomvåta gympadojjor. Fåglarna är glada, människor man möter ute är glada..ja hela naturen känns glad över att solen ler mot oss.

Splittrat, humöret är dåligt, ändå känner jag mig glad och tacksam. Leendet räcker inte ända fram till ögonen men munnen ler automatiskt. Märklig känsla.

Idag är en sån dag då jag borde umgås med Linda och skratta mest hela tiden, som vi ofta(st) gör, bara för att jaga det onda och trista på flykten.