blog.mysla.se

Under en smskonversation idag insåg jag att jag ju faktiskt har något ganska viktigt att blogga om.

Under min tid som gravid och sedermera ammande så har jag insett att det finns saker jag verkligen inte har saknat och som jag inte tror mig komma att sakna i framtiden heller. Jag har därför kommit fram till att jag ska bli nykterist. Eller ska bli, har blivit snarare.

Att dricka mig full har egentligen aldrig tilltalat mig om man bortser från tonåren då allt handlade om att vara så vuxen som möjligt och man trodde att det var vuxet att dricka sig dyngrak och spy i nån buske. Jag trivs inte med att tappa kontrollen och därför har jag i princip slutat dricka mig ordentligt full redan för ganska många år sen. Sist jag gjorde det var nog på min brors trettioårsfest och det är nu drygt fem och ett halvt år sedan. En dag jag gärna glömmer för övrigt…

Vidare har vissa mindre roliga situationer uppstått i det sällskap jag oftast festar i, det har sällan berott på mig men jag är inte den som sitter stillatigande när något händer och i berusat tillstånd har jag ännu svårare för att tygla mig, vilket gör saker ännu värre.

Jag kommer framledes alltså inte att dricka i berusningssyfte. Jag ska inte bli absolutist, jag kan fortfarande ta en likör till kaffet eller en folkis i bastun men det är också allt.

Det här är något som jag i hjärtat känner att det är så himla rätt för mig och egentligen behöver man väl inte sätta någon etikett på sig och liksom “komma ut” på det här sättet men jag har valt att göra det för att slippa förklara för folk när de redan har hunnit få i sig några järn och börjar undra varför jag inte dricker. Jag vill slippa försvara mitt val och jag vill slippa bli trugad. Om jag gör detta statement och öppet talar om varför redan nu så kanske det rätar ut eventuella frågetecken så pass att jag slipper frågorna sen. Jag hoppas det.

Medan bulldegen jäste så låg jag på sängen och filosoferade lite på livet, eller egentligen mest på mig själv och hur jag har förändrats under de år jag känt Peter.

Innan vi träffades så var jag en ganska energisk människa som alltid ville ha något att göra. Jag fick rastlösheten stången genom att jobba 60-timmars veckor och jag hann knappt duscha innan jag for vidare på kvällsäventyr. Jag var inte speciellt lycklig men jag mådde bra.

Efter hand blev jag utarbetad och saker och ting började rasa, det märktes först på min sociala sida. Jag slutade träffa kompisar. Sen började hemmet lida, jag slutade städa i princip.
Det gick så långt att jag bytte jobb. Men även fast jag fick ett lättare jobb och ett helt underbart roligt jobb så var det för sent. Jag orkade inget annat än att jobba och sen sova.

När jag träffade P så drog kärleken upp min energinivå lite det första året men när jag sen fick sparken ihop med en massa andra människor så rasade jag. Det var som om man röck pluggen ur ett badkar, allt jag levt för slutade ha betydelse och jag blev tom inuti.

Efter det följde år av depression. Jag pendlade mellan falskt glad och galet asocial, jag drogs bara längre och längre ner i det svarta hålet. De flesta av mina trogna läsare har rätt stor insikt i hur mitt liv har sett ut och hur mina tankar har gått.

Men nu. Nu, typ 6 år efter mitt ras, så har jag faktiskt börjat se fragment av den där energiska människan igen. Den som njöt av att alltid ha något på gång och som älskade alla sociala tillställningar hon bevistade.

Det är faktiskt jävligt gött att börja närma sig att vara tillbaka! Och allt detta för en endaste liten, liten människas skull.

Pappa lades in på Sunderbyn idag(bara över natten) för sin andra dos cellgifter och givetvis har det påverkat mig en smula. Det är jobbigt att hantera detta, jobbigt att veta att han blir sämre och sämre för varje vecka och att han är ytterst skör och känslig nu när immunförsvaret är totalt utslaget.

Jag försöker att vara positiv och stark och se framåt men ibland går det bara inte. Ibland faller jag igenom och bara gråter i hysterisk panik. Det är min pappa det handlar om, min trygga och stabila punkt i livet. Han som alltid varit den starka och orädda, som alltid har lugnat familjen med sina klokskaper och sin attityd.

Det är tufft. Tufft att se honom försvagas, tappa hår och brytas ner.