Jag fick mig en mycket kompakt och fin kamera i present här om dagen och här är ett par smakprov på hur den fungerar 
Tack så mycket Magnus!
Less
More
Archive for the 'hundigt' Category
Jag har äntligen börjat hämta mig efter graviditeten och har lite mindre ont i kroppen nu. Det märks på min aktivitetsnivå… Har bakat fyra gånger sen i fredags tex.
Idag har jag tvättat 6 maskiner tvätt varav 4 av dem innehöll bland annat dukar, gardiner, lakan, för små kläder och liknande. Saker som man alltså inte behöver tvätta egentligen. Utöver det har jag tagit hand om Alina, bakat, rensat ut en massa kläder och annat ur garderoberna, sorterat massa pryttlar, tränat Rejva och massa smått och gott.
Vid sjutiden var jag så himla trött och seg i kolan att jag somnade med Alina när jag ammat. Där låg vi i sängen alla Peters favoritflickor - Jag, Rejva och Alina - i en enda hög. Det var riktigt gött att sova den timme vi låg sådär. Behövligt!
Och så skulle jag ju skriva om gårdagen och söndagen också… Det blev liksom inget av det. Men i korthet då.
Söndag åkte vi till farmor och möttes av att tanten satt utanför sin lägenhetsdörr fullt påklädd och redo för att “åka hem”. Hon blev nästan arg på oss för att vi kom och hälsade på henne nu när hon ju skulle åka hem och ta itu med huset.
Mamma som är van dementa människor klev genast in i sin yrkesroll, det märktes så väldigt tydligt att det som är mamma liksom inte var där/närvarande. Hon förklarade för farmor att hon ju faktiskt bott där på Edestrand i flera år nu och att byn är tom och hon inte kan bo där uppe själv och farmor kom till sans en smula och tog iaf av sig kläderna och slutade prata om att åka hem.
Alina hjälpte förstås till att få hennes tankar på annat håll 
Och igår då. Då var jag till vårdcentralen och blev stucken i armen. Jag vet inte alls vad det var för prover eller varför jag skulle ta dem men jag fick en kallelse till provtagning så jag antar att det finns nån mening med det också?
När jag kom hem var jag full av energi så jag diskade och städade till lite och sen började jag träna lite smått med Rejva. Jag ska lära henne att stänga lådor på kommando och jag går den långa vägen och klickar in det.
Det hade gått på tre röda om jag gjort som jag brukar när jag lär in tricks och ger väldigt mycket hjälper och visar mycket men hela grejen med varför jag gör detta är ju att ge hunden lite hjärngympa så nu kör vi såhär. Och roligt har vi!
Jag kör med post it. Dvs Nosdutt på post it = klick. Det var mycket komiskt första passet då Rejva började med att ge mig hela sitt register av tricks och rörelser samt ett och annat prov på röstresurserna såklart. När inget fungerade började hon hämta saker. En strumpa, en sko, en pappersbit, en bajspåse, en strumpa till osv. Och när hon av en händelse råkade titta på lappen på golvet och fick klick för det så kom hon med den briljanta idén att rusa på lappen, slita med sig den och dra en repa genom lägenheten med den, för att sedan slakta den totalt och äta upp ungefär hälften av den.
Vi kom så långt som till att hon slickar på post it-lappen, sen såg man att hon var jättetrött i huvudet så jag avslutade när vi låg på topp. Nu tjuter hon av glädje så fort jag ens sneglar på blocket med post it…
Rejva vill väldigt gärna vara med när Alina ammar och helst riktigt nära. Självklart får hon också vara det.
I min värld är denna bild så naturlig och självklar att jag häpnar när jag får kommentarer om hur farligt det är att låta hunden vara med på det här viset. Jag kan inte förstå vad som ligger bakom denna hysteriska rädsla som så många har.
Jag känner min hund, jag kan läsa av min hund och jag är hundra procent trygg med att hon aldrig skulle göra något för att skada Alina i det här läget.
Givetvis lämnar man aldrig hund och barn obevakade…
Vi måste nog omplacera den här farliga kamphunden som så många förutspått… tror ni inte?
Igår hade jag en sån där lagom trist dag och satt och filosoferade på vad sjutton jag skulle kunna hitta på. Mina fogar var snälla och magkramperna var inte alls så påtagligt störande så det kändes som om de flesta projekt var välkomna.
Jag klev ju upp tidigt och var hemma tidigt från BM så dagen kändes jättelång! Strax efter lunch började jag tappa mitt goda humör och känna att jag liksom lika gärna kunde gå och lägga mig och sova eftersom inget ändå händer, men då plötsligt ringde telefonen och Linda hade fått en av sina snilleblixtar.
En stund(en ganska lång stund faktiskt ) senare var jag och Rejva upphämtade och på väg upp till deras lilla hus i skogen för lite social samvaro på både hundnivå och människonivå.
När Linda släppte ut sin sambos monster och sin egna prinsesshund fattade Rejva först ingenting! Hon tittade på mig en snabbis och när jag inte sa varken nej eller nåt annat så sprang hon de andra fyrbeningarna till mötes för hälsningsritualen.
Jeppe är inte blyg av sig så han var direkt i lekmode och var enligt Rejva en smula för närgången, man såg hur hon blev lite lätt osäker av hans närmanden. Hon fokuserade gärna på lilla Pling istället som var ett betydligt enklare “byte”, men tillslut så kom hon igång och lekte lite med Jeppe ändå.
Jag fick ryta till rejält en gång åt Rejva när hon jagade Pling och efter det verkade hon förstå att hon måste vara lite snällare med den lilla. Det hjälpte också att Pling tjöt till lite när Rejva tröck ner henne i snödrivan. Rejva stannade upp tvärt och såg väldigt förvånad ut innan hon dök på Jeppe istället.
Note to self: Du måste kunna lära dig att lita på din hund. Hon är vettig och vill inte äta valpar till frukost.
Efter att L skottat gården och hundarna härjat av sig det värsta gick vi in för lite vila och faktiskt så blev det lugn i flocken ganska snabbt. Rejva slappnade av otroligt bra och det var nog bara Jeppe som låg på helspänn och väntade på att få härja mera. Och det fick han!
Vi kastade ut de stora på gården så fick de rusa runt som de ville mest hela tiden och fick bara komma in för lite vila då och då.
Det är så himla roligt att Jeppe och Rejva leker på så lika villkor! Han är bufflig, burdus och framåt men samtidigt så pass ung att Rejva inte känner sig hotad av det på något sätt. Han är liksom lika fjantig som hon är. Annars har hon varit lite lätt osäker när vuxna hundar agerat på samma vis mot henne.
Självklart så glömde jag filmkameran som jag hade planerat att ha med mig… 
Nåja, det finns väl fler tillfällen kanske.
Tack för en mysig, rolig och trevlig kväll Linda, det var välkommet och behövligt!
Jag inser nu när jag läser igenom det föregående inlägget att det min hund “skötte med bravur” är sånt som vanligt folk tycker är självklart. Men för mig som haft en hund med stora sociala problem och fortfarande har i färskt minne hur den hunden reagerade så är det verkligen stort att det bara funkar med allt.
Givetvis har Rejva den goda smaken att börja löpa idag, dagen före julafton. Det innebär att ett tikskydd måste inhandlas och att hon har till imorgon på sig att lära sig leva med det.
Man kan ju inte gå runt och droppa på golvet när det far omkring tre ungar kring golven, dessutom blir nog mamsen vansinnig på blodfläckar ganska omgående. Hon är ju inte nån direkt överseende moder när det kommer till såna saker
Rejva är bra igen, helt bra. Hon kräktes inte mera och hon är precis som vanligt. Skönt!
Hon var dessutom väldigt skötsam på promenaden, kanske för att jag i princip hotade med att skicka henne till Svalbard om hon så mycket som tänkte på att dra i kopplet. Det ser ut som en skridskobana med ett tunt lager vatten på här utanför… Jag var inte vidare sugen att sätta mig på röven i det!
Rejva kräktes lite blod imorse så jag har varit hönsmammig och vakat över henne som en hök. Nu är jag ju säker på att det bara var en liten reva i halsen från något eftersom det var väldigt ljust och slemmigt det som kom upp men iaf, man blir lite töntig.
Hon har då ätit med god aptit och härjat som den sanna galning hon är så hennes allmäntillstånd är det inget som helst fel på. Hon är bra i magen och hon har bra färg på slemhinnor och klar blick så det kan helt enkelt inte vara nåt fel på henne. Hoppas jag.
Ändå oroar jag mig lite.
Rejva vet att man inte får dra i kopplet, hon vet att på vintern är det extra hårda regler gällande just det… Ändå så kan hon inte låta bli att dra, dra, dra och dra lite till. Precis när jag är så på bristningsgränsen av irritation att jag är nära att explodera så vänder den arma kraken upp mot mig med enorm glädje i blicken och går klockren fot resten av promenaden…
Jag kan givetvis inte bli arg på henne då, det vore ju att bita sig själv i arslet. Men i det läget är det nästan så att jag blir arg för att jag inte får bli arg, förstår ni? När hon liksom har arbetat upp min irritation så till den milda grad genom att hela tiden gå på gränsen till vad som är ok och varva det med att göra ryck så jag håller på att tappa armen och sen bara bli helgonet själv…
Ja, det är inte meningen att det ska vara en dans på rosor att ha hund och det är absolut inte enklare när man själv är ur balans. Tur att man kan behärska sig iaf
Recent Comments