Jag glömde visst att jag har en blogg?
Det mesta som är värt att berätta skrivs i kort form på facebook så de flesta som brukar läsa här har väl ändå lite koll 
Jag ska lägga in min blogg i bokmärkesfältet så kanske jag kommer ihåg att skriva nån gång ibland iaf 
Kärlek!
Jag vet inte vad som händer med mig. Jag känner inte igen mig själv. Eller.. egentligen är det väl just det jag gör. Jag känner igen mitt gamla jag, det som jag saknat så länge att jag förträngt det.
Det är som om någon pumpar in vitaminer intravenöst i mig konstant och det är helt underbart!
Jag har verkligen behövt lite tid för mig själv och även den här helgen med Alina. Hon har varit en helt annan tjej de här senaste dagarna och det är så skönt att få se henne varva ner till fullo och bli harmonisk. Den senaste tidens resor har varit lite för mycket för henne, det märks tydligt, så nu får det vara lugn och ro ett bra tag på den fronten.
Jag har utvecklats så enormt mycket de senaste månaderna och jag vet inte riktigt var det barkar. Finns det nåt sorts tak man kan nå eller fortsätter utvecklingen i all oändlighet? Jag trivs iaf med mitt “nya jag” och jag försöker nära allt det goda med hur saker och ting har blivit, samtidigt som jag försöker dämpa det negativa som självklart också finns.
Kärlek.
Jag tror bestämt att jag har hittat lusten igen. Eller egentligen flera olika sorters lustar 
Jag känner behov av att skriva igen, lite sådär försiktigt ligger lusten och knaprar under ytan för att få lite uppmärksamhet. Och jag skriver, och skriver, och skriver. Mest skriver jag med blyerts på helt vanligt papper. Det raspar så skönt och ljudet triggar min kreativitet av någon anledning. Det jag skriver kommer dock aldrig att läggas in varken här eller någon annan stans på nätet. Det är mest målande beskrivningar av saker för närvarande.
Jag har hittat lusten för att utveckla mina språk också. Jag skriver och pratar engelska dagligen och det känns så skönt att äntligen ha kommit igång med det. Jag har så länge velat få till det så att engelskan kommer lika lätt som svenskan när jag pratar.. Kanske gör den det snart.
Jag har också funnit någon sorts balans. Att det skulle vara så enkelt att finna den trodde jag inte och jag kan ibland fråga mig varför jag inte sett till att “hitta den” lite tidigare. Men nu är den här, och det märks på väldigt många sätt. Framför allt märks det på Rejva faktiskt.
Hon har förresten fått rusa av sig vid Svartsjön idag och det behövdes verkligen Tyvärr slår hon dövörat till när det kommer goda dofter i snoken på henne men det känns rätt ok ändå. Hon har blivit så lugn och följsam i övrigt så jag kan leva med att inte ha 110% kontroll när hon faktiskt är fri att göra vad hon känner för.
Over and out.
Jag trodde aldrig någonsin att den helg man bävat för i närmare 20 år skulle komma att bli en av de bästa jag haft på väldigt länge. Men så blev det.
I fredags åkte jag upp till stugan för att umgås med mina kusiner, min faster och min farbror som kommit upp för att ta sitt sista farväl av farmor på lördagen.
Det har varit oerhört tunga känslor när det kommer till just begravningsbiten men i övrigt har det varit så otroligt skönt och kul att få träffa alla igen. Få kramas, få rå om och framför allt prata och skratta ihop!
Jag åkte hit helt utmattad och känslomässigt dränerad. Förväntade mig att helgen skulle bli mera jobbig än något annat och att dagarna skulle kantas av sorg. Trodde att jag skulle åka hem lika utmattad som jag kom eller kanske till och med snäppet värre! Så har det verkligen inte blivit!
Begravningen kändes så oerhört bra, minnesstunden var trevlig och allt prat och skratt har verkligen laddat mina batterier enormt mycket! Det är såhär man ska må när man mår bra, det inser jag, men det var mycket länge sen jag kände såhär.
Min rygg har inte värkt, mitt humör har inte svängt, jag har inte varit splittrad eller ofokuserad mer än mycket korta stunder och just idag känner jag mig nästan hög för att allt känns så lätt.
Oket har lättat.
Jag vet varför. Men ändå kan jag inte undgå att fundera och ifrågasätta saker. Som tex, om såna här helger är min medicin, varför envisas jag då med att utsätta mig för den motsatta situationen precis hela tiden? Varför undviker jag inte situationer som drar ner mig? Jag vet svaret på det med, men det är så väldigt svårt att göra något åt.
Och just nu känner jag mig lite som att jag har munkavle på. Kan inte vara helt öppen och skriva det jag vill och behöver. Men saker får bero. Det blir nog bra i slutändan!
Och snart ska helgen ta slut. Snart åker vi alla hem till våra egna lyor. Det känns lite sorgligt.
Livet är allt bra märkligt ibland. Det där uttrycket om att “Herrens vägar äro outgrundliga” stämmer verkligen. Även om man inte är religiöst lagd.
—
Nästa helg är det begravning. Slutet på ett väldigt långt kapitel. Ett kapitel jag på något sätt förträngt att det en dag skulle ta slut.
Farmors död skakade om mig rejält och på ett sätt som jag inte riktigt förväntat mig. Det lämnade mig med nya tankar, nya erfarenheter och framför allt nya vetskaper om mig själv och min kapacitet som människa.
Det lämnade mig också med en ny sorts respekt och kärlek för min familj. På något vis kärlek och respekt-deluxe. Även för den inte fullt så nära familjen.
Jag har aldrig funnit döden varken läskig eller ångestframkallande och jag kan inte påstå att det har förändrats, snarare måste jag nog anse att en närståendes bortgång faktiskt kan locka fram det vackra i människor. Det äkta och rena liksom. Märkligt.
Farmor har gett mig så oerhört mycket genom livet. Och till och med nu, när hon är borta så fortsätter hon att ge. Tack för det min älskade lilla farmor. Vi ses så småningom.
Jag har inget emot att jag ärvt många egenskaper och egenheter från min far men just att ha lätt för att få sendrag är en ganska så jätteoönskad grej…
Vid ett i natt vaknade jag av att det krampade i ena benet, givetvis kastade jag mig ur sängen för att försöka få bort det onda genom att sträcka ut muskeln. Problemet var bara att benen liksom vek sig så fort jag la tyngd på dem.
Fick flashbacks från förlossningen och kände mig patetisk som utan större problem klarade att gå genom alla de där korridorerna in till förlossningsrummet då, men här stod man på näsa för lite sendrag. Bleh!
Och idag är det onsdag. =/
Ungen har ju helt klart ingen brist på humor(inte humör heller förresten), det är nu konstaterat för sjuttiotolfte gången.
Idag vid middagsbordet var hon vansinnigt trött och hon kämpade hårt med att inte säcka ihop där i sin stol.
Vi åt färdigt, ungen fick ett mariekex och jag skulle precis ta en tugga av det kex jag försett mig själv med när jag noterar att Alina studerar mig mycket ingående. Jag möter hennes blick och höjer på ögonbrynen lite frågande och hon formligen exploderar i ett gapflabb av sällan skådat slag.
Något förvirrad börjar jag givetvis skratta eftersom hennes skratt är så sjukt smittsamt. När jag sedan lugnat mig och torkat tårarna tänker jag återigen göra ett försök med mitt kex… Jag sneglar på Alina av gammal vana och precis när jag höjer kexet mot munnen så brister hon ut i samma galna garv.
Jag fattar verkligen inte alls vad som triggar hennes skratt så jag experimenterar med att höja och sänka kexet några gånger och hon skrattar lika hysteriskt varje gång. När jag sedan tittar på henne utan att röra en fena så skrattar hon precis lika mycket som tidigare och det är någonstans där jag börjar fundera på hur ful jag egentligen är..?
Efter många blickar, rörelser och lyssnanden på hennes skratt så kommer jag fram till att det roliga uppenbarligen är att jag på något vis spärrar upp ögonen lite lätt ibland när jag tittar på henne.
Good riddence! Jag trodde att hon plötsligt kommit på att mamma är ful
Alina vaknade halv sex i morse och jag har haft en hel del tid till diverse smått och gott. Exempelvis har jag gått igenom alla kläder ännu en vända och rensat ut sånt som blivit ohjälpligt fläckigt, för smått eller helt enkelt utnött.
Resultat: Massor av plats. Ordning och reda. En stor påse kläder i soporna, en ännu större påse kläder till Ida-Li och så lite småsaker till Mia-Li. Och en helt ny uppsättning kläder till Alina att börja använda! Yay!
Tänkte rensa i leksakerna också och sen i min egen garderob. Men det får bli lite senare när lunchen är lagad och äten
Det är verkligen som terapi att rensa ut gammalt bôs! <3
(totalt ointressant inlägg men jag behöver komma igång med bloggningen igen…)
Alina ska läggas efter lunch och följande konversation utspelar sig:
Peter: Så! Och så nappen.. *ger nappen till ungen*
Alina: Mmmmmmm! *knorrar och intar sovställning*
Peter: Ja, mmmh, vad skönt att sova en stund. Och så Apan, varsågod… *lägger Apan vid ungens huvud*
Alina: Bappa! *kramar om Apan*
Jajemän, vi lever trots allt!
Livet är upp och ner, bak och fram och ena dagen är strålande glädje medan nästa är oro, ovisshet och framför allt trötthet.
Jag trivs inte med att det är så men ofta är det väl så att man inte får välja. Jag försöker göra det bästa av situationen iaf. Det bästa för mig och Alina.
Jag har bestämt mig för att släppa iväg lilla tösen till Bollnäs med sin far i en vecka för att hälsa på farmor, gammelfarmor och andra människor som har stor betydelse för P. Det är inget jag egentligen vill, jag vill inte vara ifrån Alina så länge, men det blir enklast så. Rejva är inte välkommen dit ner så jag stannar hemma med henne och passar på att njuta av ett par dagar i ensamhet istället.
Alina har börjat gå helt utan stöd nu, äntligen. Det känns ganska märkligt. Hon var nyss helt inkapabel att ta sig fram för egen maskin och nu plötsligt är hon i princip rörligare och snabbare än jag är själv. Rätt häftigt faktiskt.
Nåväl, bäst att ställa sig vid spisen, jag är visst på rymmen nu igen…
Recent Comments