… fasen vad små dom är!! Det är så himla svårt att tänka sig hur en liten människa ska få plats i de där pyttesmå kläderna som ser ut som något som hade passat på någon av mina gamla dockor.
Och det är ännu svårare att tänka sig att det är ur mig den lilla människan ska komma. Och att den har tänkt göra det ganska snart dessutom.
Jisses.
Igår fyllde brodern 35 och givetvis blev det lite fika där ihop med papps. Det visade sig att svägerskan hade plockat ihop en massa bebiskläder i neutrala färger och pyttestorlekar som jag fick med mig hem. Jättebra!
Jag har inte riktigt orkat gå igenom allt ännu men det jag har kikat på var jättefint och av alla möjliga modeller 
Bodys, byxor, tröjor, pyjamas och strumpbyxor/långkalsonger. Ser nästan oanvänt ut dessutom.
Mamma har ju köpt en del smått och gott också så det är faktiskt inget jag måste köpa sådär akut direkt. Mössa, overall, strumpor och massor av såna saker finns redan. För att inte tala om stickade strumpor, bebistäcke, filtar, mjukisdjur, stickade tröjor och såna saker som mamma bara råkat köpa och göra i förbifarten i nån månads tid nu
Ps mamma hade samlat ihop en massa grejer också och planerar att komma upp med det till våren.
Sånt här gillar jag, återvinning. Och jag är så glad att vi har så många i vår närhet som gladeligen ger bort det som inte behövs hemma längre.
Man kanske tror att jag främst tänker att gratis är gott, men det är inte så mycket det som värmer mitt hjärta. Jag gillar att sakerna inte bara kastas eller får ligga och bli malätna på någon vind. Jag trivs med tanken på att jag inte bidrar till köphysterin och att jag inte handlar på mig en massa saker jag inte behöver. Det känns sunt och miljösmart liksom.
Om det är något jag saknar innan det är dags så har jag planerat att kila in på Kupan och kolla utbudet där. Det känns också helt rätt och faktiskt som det enda alternativet.
Hur tänkte du när ni väntade barn? Hur tror du att du skulle tänka om det var en bebis på gång nu? Är det viktigt för dig att ha nya och oanvända saker/kläder?
Igår följde jag med mor och far till grannkommunen för att lämna in mammas bil på service, lämna in pappa på Sunderbyn för servi… eeeh, för att träffa en doktor och sen for vi till Storheden för lite “shopping”.
Det började med att jag vaknade före klockan och inte kunde somna om alls, redan då förstod jag att dagen skulle bli upp och ner på något vis.
Det första som ställdes på ända efter det var att pappans behandling eventuellt kommer att avbrytas. Hans kropp orkar inte med riktigt och läkarna är nervösa över det hjärtproblem som uppstod. Den behandling han skulle in på den åttonde är inställd.
Nu återstår alltså konsultation med hjärtläkaren, magnetröntgen för att se över hur lymfomet påverkats hittills och sedan ska det funderas över hur det hela ska bli.
Det känns både positivt och negativt… Om de avbryter behandlingen betyder det ju att lymfomet gått tillbaka så pass att han inte behöver mera behandling(just nu) och han kommer att återhämta sig väldigt mycket snabbare än beräknat. Men det betyder kanske också att de inte får bukt med lymfomet så mycket som de skulle ha fått med en fullföljd behandling.
Vi vet ju alla att de aldrig kan säga orden “Nu är du frisk” gällande detta, det är obotligt, men det känns som om han kunde ha blivit nästan frisk med fulla behandlingen så jag är väldigt kluven till vad jag ska känna inför detta.
Pappa själv är glad över beskedet, han hoppas av hela sitt hjärta att de kommer att avbryta behandlingen så han slipper Umeå och får börja piggna på sig lite. Och detta besked var nog det som ställde nästa sak på ända
Pappa var nämligen extremt aktiv igår. Han följde med in på alla affärer utan klagomål och han bar kassar och grejade för fulla muggar. Lite skillnad mot hur han var för bara några dagar sedan då han blev tvungen att vila bara efter att ha hämtat posten.
Jag antar att han på något vis fick mera ork och lust till allt iom att han ser slutet på allt detta inom räckhåll. Hoppas att han inte blir jättebesviken om det blir att han får fortsätta behandlingen bara.
Senare när vi skulle hämta mammas bil från Mazda så blev det knasigt en tredje gång. När vi skulle rulla iväg så rörde sig inte bilen en millimeter. Väldigt märkligt, här lämnar man in en fullt fungerande bil på service och när man ska hämta den tar man sig inte ens iväg från parkeringen?
Det blev snabbt klart att bromsarna hade frusit eftersom den stått inne och tinat och sedan ställts ut med handbromsen åtdragen i kylan. Stort pådrag blev det, en av servicekillarna for som en skållad råtta in och ut ur bilen en stund. Han försökte liksom “köra loss” det hela men det var lönlöst så tillslut kom han med den briljanta idéen att spola varmt vatten på hjulen.
Vad händer med varmt vatten sen då? Jo, det fryser. Vi fick alltså sitta och använda handbromsen från och till hela vägen hem för att värma upp bromsskivorna så vattnet torkade bort. Jag tror inte att medtrafikanterna på 97:an var så jätteimpade av det…
Dagens roligaste var iaf när jag kom hem sent om sider och P helt ur det blå utbrister “Fy fan vad jobbigt det kommer att bli att byta blöjor dagarna i ända snart!” med världens mest plågade tonfall och ansiktsuttryck.
Jo, det är jobbigt med barn ibland, kom han på det precis nyss eller?
Inatt har jag tydligen knakat så högt att Peter vaknade och knaket följdes av ett relativt högt skrik. Jag själv har inget som helst minne av att detta har hänt men P hävdar att både han och Rejva reagerade rätt rejält på mitt smärtfyllda utrop.
Störande att fogarna ska börja bråka så ordentligt. Sju veckor kvar och det lär ju inte bli bättre med mitt ökade omfång heller…
Nåja, det är snart över. Snart.
Nyss inkommen efter prommis med Rejva och självklart var det lite väl mycket fest i huset idag med. Denna gång var det dock ganska städade pojkar om än väldigt stimmiga sådana.
När vi kom in hade ett gäng på ca 6-7 grabbar ställt sig innanför porten för att vänta på taxi och Rejva hade hittat sig ett krigsbyte i form av en gammal trasig papperspåse som hon stolt jonglerade med. En av grabbarna tyckte såklart att Rejva var skitfräsig där hon for omkring så han börjde sig ner för att hälsa.
Rejva var lite lätt skeptisk till en början men grabben verkade ha en hel del hundvana eller bara en naturlig fallenhet eller något för Rejva kom snabbt över sin osäkerhet och började busa hejvilt med denna grabb och hennes papperspåse. Jag kopplade lös henne och lät henne stojja runt med fyllhundarna en stund och hon var verkligen på topp. Hon hälsade stillsamt och fint på de hon hälsade för första gången på och de hon tyckte sig “känna” agerade hon som med vem som helst med.
Speciellt första grabben som kallades “Mini” blev poppis och hon fick busa ganska våldsamt med honom vilket jag kände var väldigt bra. Hon fick se att stimmiga och högljudda fyllegrabbar kan vara snälla och roliga och inte bara obehagliga som de flesta.
Så… idag är det lite mera positiva tongångar till det eviga festandet i huset, om än jag är ganska less på oljudet.
P är på läger i Skellefteå i helgen, en sista grej innan han får se sig fjättrad vid min sida i ett par månader.
Som alltid när jag råkar vara ensam hemma så blir det ett jävulens liv i huset, det är party på två våningar och fyllhundarna skränar och skriker för full hals. Och jag… jag är klart störd av det, orolig, nervös och känner mig obehaglig till mods.
När jag gick med Rejva på kvällsprommisen kände jag mig absolut inte trygg med att gå i trapphuset.
Jag är säkert överdrivet nervig av mig just nu bara för att jag är gravid eller nåt, men jag tycker faktiskt inte att det ska vara såhär. Jag tycker att man ska kunna känna sig trygg med att gå omkring i sitt egna hem och i lokalerna i direkt anslutning till det egna hemmet.
Man ska inte behöva känna sig hotad för att atmosfären i huset är liksom urspårad på något vis. Allt osar överdriven alkoholkonsumtion hos ungdomar i tjugoårsåldern och testosteronet väller ut ur öronen på de små liven. De gapar och skriker, uppträder hotfullt och minsta lilla som fel människa tittar på fel sätt så exploderar allt i ett inferno av framskrikna hotelser och små demonstrativa utfall.
Inte fan var jag eller mina kompisar såna när vi festade som värst, vad är det för vits med det egentligen?
Uträkning utgår från dagens datum: Mån 25 jan 2010.
Din graviditet startade Lör 20 jun 2009.
Din menscykel är ca 28 dagar
Du blev gravid ungefär Lör 4 jul 2009 (ägglossningen).
Du är på dag 220 av 280. (78,6%).
Du är i vecka 32.
Du har gått 31 fulla veckor och 2 fulla dagar (v31+2).
Du är i 7:e kalendermånaden.
Du är i 8:e graviditetsmånaden (lunarmånaden).
Du är i trimester tre.
Beräknat förlossningsdatum Fre 26 mar 2010
Du har 60 dagar kvar till beräknad förlossning.
Idag på morgonen fick pappa veta att han inte alls hade haft en hjärtinfarkt, det var bara väldigt nära att han fick en. Och det är ju en positiv nyhet på något vis!
Igår gjordes en ballongsprängning iaf och efter det har pappa fått ligga helt stilla tills idag då han fick börja röra på sig. Om han inte började blöda så skulle han få åka hem i eftermiddag. Och allt gick så bra så nu är lilla papps hemma
Han har stränga order om att inte lyfta, bära eller göra något som helst ansträngande i några dagar och han måste trycka på ljumsken där de gick in i artären för sprängningen när han går eller ska röra sig. Till och med när han går på toa ska han trycka där så det inte börjar blöda.
Nu känns det bra igen, som om vi faktiskt kommer att komma igenom hela hans behandling trots allt.
Ikväll fick jag veta att pappa hade en liten hjärtinfarkt igår och att det finns risk för fler och större. Läkarna befarar att han ska få en stor infarkt och därför får han inte kliva upp ur sängen för att kissa ens.
Imorgon ska en ballongsprängning göras och vad som händer efter det vet ingen. Jag hoppas givetvis på att allt blir frid och fröjd efter det men ingen kan lova något…
Födelsedagsfirandet avlöpte utan större incidenter. Presenten från hela familjen uppskattades verkligen. En stor tavla med hela familjens bilder med namn och “titel”(dotter, barnbarn osv) under varje bild.
Farmodern sken som en sol när hon fick studera barnbarnens lek och det var verkligen skönt att få se lite oförställd glädje mitt i allt elände.
Igår åkte pappa ambulans in till sjukhuset med bröstsmärtor som strålade ut i vänster arm. I måndags fick han näst sista cellgiftsbehandlingen innan det är dags för Umeå. Det känns verkligen som om det är fel tillfälle att hans hjärta eller vad det egentligen är ska börja bråka nu. Nu när vi är så nära slutet liksom?
Ingen vet vad som felade med pappa igår, han har legat i ekg inatt och förhoppningsvis får vi veta mera snart.
Idag är det dessutom dags att fira farmodern som fyller 89 år. Jag känner på mig att hon kommer att fråga om pappa och frågan är då vad man säger. Hon har ju inte fått veta något om hans cancer eftersom hon bara skulle må dåligt av det och oroa sig så länge hon kom ihåg det. Hur ska man lyckas hålla masken om hon frågar efter honom idag?
Tanten må vara senildement och hela faderullan men hon vet när något inte stämmer… Jag hoppas att hon inte frågar just mig.
Som en parentes, jag hittade bristningar på min mage igår, fula är dom… 
Recent Comments